SM-guldet är säkrat.
Men i stället för slänga på sig guldhattarna slängde sig Umeå IK på ett tåg och lade champagnen på kylning.
- Det är inte avgjort än, vi avgör hemma mot AIK, sade lagkaptenen Karolina Westberg med ett leende.

Umeå IK är så klara mästare att även den bittraste pessimist skulle hålla med. Två jordbävningar, en flodvåg och 22 brutna ben är väl ungefär vad som skulle krävas för att UIK skulle tappa guldet i år.

Mer exakt är ser ett scenario som skulle innebära guldförlust ut ungefär så här: Djurgården-Göteborg 5-0, Umeå IK-AIK 0-5, Falköping-Djurgården 0-5, Djurgården-Umeå IK 5-0. Ni förstår, eller det är klart ni inte gör. Inte ens den skarpaste hjärna kan sätta sig in i ett så komplext, osannolikt och fullkomligt teoretiskt resonemang.

Men inom UIK-organisationen valde man alltså att senarelägga guldhattsposerandet och bubbelsprutet. Det smakar förstås sött och gott att göra det inför en hemmapublik som är ett par hundra huvuden större än normalt.

I Göteborg är UIK:s defilering till guldet inget som får gatorna att vibrera direkt, de har ju ett eget folkkärt lag som bara är en helvetisk drabbning på Råsunda från att greja guldjubel.

Men de 3 500 noggrant räknade som trängdes på Valhalla IP gjorde i alla fall sitt för att festen skulle kännas på riktigt. Den unga och högljudda publiken hejade lika mycket, om inte mer, för Marta som för hemmahjälten Lotta Schelin. På hembygd portugisiska gratulerades Marta och Elaine innan matchen och när världens bästa skruvade in UIK:s ledningsmål var det faktiskt jubel och inget annat som hörde från hemmapubliken.

Det var med andra ord en publik som var beredd att sjunga med mästarna. Som alltså inte sjöng, åtminstone inte utåt.

Så då får vi andra sjunga: Grattis till guldet, UIK, ni har förtjänat det.

Andra bloggar om: UIK, SM-Guld, fotboll, damfotboll, alsvenskan